Pilgrimsvandring genom Sverige

Uppåt

Av och med Pedro Hovikoski

Sverige
Den första natten på svensk mark förflöt tämligen dåligt. Orsaken var frosseri, vilket flera av Sverigebåtarnas resenärer ofta gör sig skyldiga till. Å andra sidan var en tidig avgång på sin plats med tanke på den ca 45 kilometer långa vandring till Norrtälje, som låg framför mig. Som en liten erinran från Finska Postvägens tider, såsom den Stora Postvägen här kallades, såg jag vid vägkanten flaggor med texten "Postrodd från Grisslehamn till Eckerö 14.6.".
Jag gick längs väg nr. 282. De främsta kyrkorna vid vägen, såsom Söderby-Karl, Roslagsbro och Estuna hade byggts redan under 1100-1300-talen. Med största sannolikhet hade pilgrimerna, som brukade övernatta i kyrkor, gått längs denna väg.
Åtminstone Estuna kyrka hade varit en vallfartskyrka. Den var helgad åt St.Martin,
St.Erik, St Olof och St.Lars (Laurentius).
Mindre fredliga avsikter hade däremot de ryssar haft som senare besökte dessa trakter.
De hade bränt upp flera byar, bl.a. Norrtälje. Byns män hade varit ute på jakt. När de återvände och såg vad som hade hänt vände de i sin vrede byns stora ankare upp och ned. Ett upp och ned vänt ankare i Norrtäljes stadsvapen sägs vara ett minne från dessa tider.
Då mina äldre barn Pia och Kai med sina familjer bor i Norrtälje, tillbringade jag de tre följande dagarna med dem. Tillsammans besökte vi bl.a. Finsta, Heliga Birgittas födelseort
i Norrtälje kommun.

I den Heliga Birgittas fotspår.
Enligt traditionen föddes Birgitta i Finsta gård på våren 1303. På denna gård levde hon sina första 11 år. Efter moderns död flyttade hon från Finsta till sin moster i Östergötland.
Vid sju års ålder upplevde hon sin första mariauppenbarelse.
Idag är Finsta gård ett skolningscentrum. Framför huset står det en staty av Heliga Birgitta gjord av Carina Aris och bakom den finns Birgittas bönegrotta.
Den förknippas med hennes första mariauppenbarelser. Bönegrottan består av stora svarta stenblock.
På gården , under ett stort tälttak, övades som bäst en pjäs som tillhörde det mångsidiga utbudet av tillställningar som anordnades under året i samband med Heliga Birgittas 700-års jubileum.
På ett relativt kort avstånd från bönegrottan står Skederids gråstenskyrka. Denna kyrka har Birgitta ofta besökt med sin mor. Kyrkans äldsta delar är från 1200-talet. Då Birgitta år 1391 blev helgonförklarad blev kyrkan ett vallfartsmål. För att få mera utrymme byggdes det ett nytt långhus.
Birgittas skulptur är belägen vid triumfbågen. Den är en kopia av en utsökt Birgittaskulptur från slutet av 1300-talet, en av de äldsta av Birgitta. Hon sitter där på en tronliknande stol klädd i hustrudok och håller en stor bok i sitt knä.

På Roslagsleden
Den 11 juni fortsatte jag vandringen i sällskap med min son Kai. Vi gick längs Roslagsleden, en vandringsled mellan Norrtälje och Danderyd. Det regnade hela dagen. Vi vandrade längs skogsstigar och små grusvägar. Av stormen fällda stammar gjorde vandringen tidvis ansträngande. Under resan passerade vi Länna kyrka från 1200-talet och Penningby slott som är känt för sina spöken. Efter sju timmars vandring hittade vi en lämplig hydda för övernattning. Grevinnans Rå hette den. Att lyckas få elden tänd med vått ris och annat anspråkslöst trämaterial fordrade en viss scoutfärdighet.
Följande dag på eftermiddagen var vi tvungna att ändra på resplanen. Kais kondition hade inte blivit bättre under natten och vår vandring framskred långsamt. Vid Roslagskulla sökte vi oss till vägen, varifrån Kai återvände med buss till Norrtälje. Själv fortsatte jag till Åkersberga där jag fick en övernattning hemma hos Maria och Mikael. Följande dag återvände jag med hjälp av Maria till Postvägen. På vägen mot Stockholm bekantade jag mig med Danderyds kyrka och tog ett kort på en runsten från 1000-talet, som stod framför ingången.

Inne i kyrkan fanns det ett sällsynt triumfkrucifix från 1200-talets början. I detta krucifix är Kristus framställd enligt äkta romanskt maner. Han är en konung som har övervunnit döden. På sitt huvud har han en härskarkrona. Hans fötter, som är parallella, är spikade var för sig. Denna syn på den korsfästa Kristus förändrades fr.o.m.1200-talet d.v.s. från början av gotiken. Då träffar vi i krucifixerna en lidande Kristus, som har dött för våra synder. Hans uprätta huvud är nu böjt nedåt och hans härskarkrona har bytts mot en törnekrona. Hans fötter är spikade på varandra med en spik.
På högra sidan av altaret finns det en Mariaskulptur från 1200-talet. På bröstet av den finns det en öppning som har tolkats som en relikgömma.

I Stockholm
I Stockholm sökte jag mig först till St. Jakobskyrkan, belägen vid Kungsträdgården. Den aktuella kyrkan är från 1643. Men redan i början av 1300-talet fanns det en kyrka på samma ställe samt ett jakobsgille där jakobspilgrimer samlade sig. Kyrkan revs under Gustav Vasas tid och dess stenar användes som byggnadsstenar för kungliga slottet.
I Gamla Stan, närmare sagt på Svartmangatan, fanns det under medeltiden ett dominikanskt konvent, "Helga Lösen". Namnet på det år 1343 grundade konventet betyder den heliga nedtagningen. Konventet ägde också en bild som föreställde denna händelse
(Defixio Domini). Tack vare denna bild blev klosterkyrkan ett av de viktigaste pilgrimsmålen i Sverige i sin tid.
I Domkyrkoförsamlingen vid Stortorget fick jag, förutom ett vänligt bemötande, en stor karta över alla kyrkor i Stockholms stift. Förutom kyrkornas geografiska läge innehöll den en kort beskrivning av varje kyrka med byggnadsår. Denna karta liksom en motsvarande karta från Linköping kom att spela en viktig roll vid valet av den fortsatta vandringen.
Mot kvällen träffade jag "dagens person". Han var Manuel Pizarro, ordförande för "Santiagoföreningen i Sverige", en motsvarighet till "Vänner för Jakobsvägen i Finland".
Denna kortväxta chilen med fast blick var till sitt yrke diakon, som arbetade bland sina landsmän och andra sydamerikanska invandrare. Flera av dessa hade kommit olagligt till Sverige och levde därför utan socialskydd. Dessa människor försökte han hjälpa efter bästa förmåga. Vid sidan av sitt ordinarie arbete fungerade han som reseledare för svenskar som önskade vandra på "Camino Francés", den mest kända pilgrimsvägen i norra Spanien. Han berättade att föreningen är en katolsk förening. Dess "huvudkvarter" är St.Eugeniaförsamlingen och dess kyrka vid Kungsträdgårdsgatan., där även vårt möte ägde rum. Kyrkans präster och bröder hör till Jesuiterorden och systrarna är mariadöttrar från Osnabrücks kongregation.
Utmattad av dagens mångsidiga verksamheter klättrade jag sedan längs landgången ombord på Svenska vandrarhemföreningens stolthet "Af Chapman", det 114 -åriga segelskeppet som ligger förtöjt vid Skeppsholmen.
Före sängdags studerade jag ännu Sörmlandsledens ruttkartor, en vandringsled längs vilken jag på morgonen tänkte fortsätta min vandring söderut. Men det blev ändå inte så. På morgonkvisten vaknade jag till en stark känsla som om någon skulle ha uppmanat mig, att börja studera kartan över kyrkorna i Stockholms stift. Jag som alltid har trott på intuition tände bunklampan och började pricka in kyrkorna på min översiktskarta ända från Postvägen söderut. Kyrkorna som hade byggts under medeltiden föll som pärlor på ett pärlband och placerade sig i söder längs gamla "Riksettan". Förr i världen byggde man inte vägar som idag, genom att dra en rät linje på kartan, utan genom att förbättra och utveckla gamla redan befintliga vägar. Då kyrkorna inte heller kunde vara några isolerade öar, kan slutsatsen inte bli någon annan än att pilgrimer på väg söderut måste ha gått längs den väg som senare kallades "Riksettan".
På morgonen tog jag tunnelbanan till Hallonbergen som ligger nära riksettan. Det var förvånansvärt att konstatera hur litet detta, före detta Sveriges huvudstråk, nu såg ut. Även trafiken var obetydlig. Den hade flyttats till den nya motorvägen bredvid.
I Södertälje besökte jag stadens kyrka som var helgad åt St.Olaf och St.Ragnhild. Staden hade under medeltiden varit en av Sveriges viktigare pilgrimsorter.
Övernattning i tält bakom Öster-Järna kyrka med vacker utsikt över havsviken till Södertälje. Även följande natt sov jag i tält, denna gång nära Sättra kyrka. Denna kyrka liksom Bogstads kyrka och den ena av Nyköpings medeltida kyrkor är helgad åt St. Nicolai (Nikolaus), åt den verkliga förebilden bakom legenden om jultomten.
Nikolaus föddes i Turkiet år 280 i en rik familj. Han blev präst och sedermera ärkebiskop i staden Myra (nuförtiden Demre). Efter föräldrarnas död ärvde han deras egendom, som han i all hemlighet delade ut till de mest behövande genom att kasta en penningpung genom skorstenen i respektive hus. Även jultomtens röda tomtedräkt med luva har sitt ursprung i Nikolaus röda ärkebiskopsdräkt med biskopsmössa.
Nikolaus har varit och är fortfarande ett av de populäraste helgonen. Flera yrkesgrupper har tagit honom till sin skyddspatron. Av dessa kan speciellt nämnas sjömän och handelsmän . Helgonlegender innehåller flera mirakulösa berättelser om sjömän som hade blivit räddade i sjönöd tack vare St.Nikolaus. Därför är många åt honom helgade kyrkor belägna i hamnstäder. Speciellt populär är han i Ryssland. Förutom som förnamn och skyddspatron för otaliga kyrkor är han skyddspatron för hela Ryssland.
Efter att ha bekantat mig med Sankt Nicolaikyrkan besökte jag Nyköpingshus, ett slott som under medeltiden hade spelat en viktig roll i Sveriges politiska historia.
Slottet grundades under Magnus Ladulås tid. År 1285 samlade sig där landets första parlament. År 1317 var slottet i sin tur en skådeplats för en tragedi då Magnus Ladulås äldsta son Birger fängslade sina bröder Valdemar och Erik i slottet under gästabud. Bröderna dog några månader senare en plågsam död i slottets fängelsetorn.
Resan mellan Nyköping och Norrköping den 17 juni var hela vandringens tyngsta, enligt kartan ca 60 kilometer. Vägen var livligt trafikerad speciellt närmare Norrköping, vilket gjorde vandringen vid vägkanten direkt farlig. Denna tråkiga etapp skulle jag ha kunnat undvika med hjälp av en karta över en pilgrimsled som kallas Klosterleden. Enligt kartan kan man förena sig med Klosterleden redan nära Åby, ca 10 kilometer före Norrköping. Med tanke på en medeltida pilgrimsfärd är det värt, att även efter Norrköping fortsätta längs denna rutt till Söderköping trots ca. 30 kilometers extra vandring. Denna stad vid Östersjön var under medeltiden en av Sveriges viktigaste handelsplatser och även en destinationshamn för många pilgrimer på väg till Vadstena. Då jag ännu vid detta lag saknade denna information fortsatte jag min vandring längs vägkanten mot Linköping efter att först ha övernattat på Norrköpings campingplats. Under dagen passerade jag Göta kanal . Göta kanal med sina 387 km är Sveriges längsta kanalsystem. Den börjar nära Söderköping och går via insjöarna Vättern och Vänern samt Göta älv och kanalen i Trollhättan till Göteborg.
I Linköping stannade jag två dagar och försökte bli av med en förkylning efter kalla tältnätter. Där bodde jag hemma hos Tove och hennes blivande man Erik. Tove är en finsk
sjuksköterska, som med många andra finska arbetskolleger hade flyttat till Sverige efter arbete och sedan gift sig där. Det var skönt att få en varm dusch!

Linköpings domkyrka
Under medeltiden var Linköpings domkyrka ett av hela Sveriges viktigaste pilgrimsmål. Den hade över 50 helgonaltare. Ännu idag finns det inne i kyrkan en gravhäll som hör till ett lokalhelgon, f.d. biskop i Linköping Nicolaus Hermann, som levde under åren 1326-1391. Hans reliker flyttades till katedralen år 1515 i ett festtåg.
I likhet med en mängd andra nordiska helgonkandidater, avstannade även hans kanonisering vid Reformationen.
Enligt experterna har Linköpings domkyrka lyckats bäst av alla Sveriges katedraler att bevara sin medeltida atmosfär. Förutom ett triumfkrucifix och Jungfru Maria skulptur i koret kan man fortfarande hitta en mängd andra medeltida skulpturer där.

På Klosterleden
Från Linköping till Alvastra följde jag Klosterledens emblem som består av en cirkel med oändlighetstecken som innehåller ett vitt kors med fem röda punkter. Punkterna föreställer Kristi fem sår. Detta tecken kan ha sitt ursprung från Gotland där det är avbildat i Hejnums kyrka och på en bildsten i Gotlands Fornsal. Klosterledens längd från Söderköping till Alvastra är 160 kilometer, från Linköping 110.
Man kan med full rätt säga, att Klosterleden är Sveriges viktigaste pilgrimsled. Bredvid denna led finns det sammanlagt 60-70 kyrkor och 11 kloster, därav tre nyetablerade.
Ruttkartan innehåller 13 dagsetapper. De fyra sista, som börjar och slutar i Söderköping, formar en ringrutt. Förutom kyrkor och klosterruiner är även andra viktigare sevärdheter utmärkta på kartan liksom övernattningsmöjligheterna.
Dagens första uppehåll var vid Kaga kyrka, byggd på 1100-talet. Där fick jag möjlighet att bekanta mig med romanska kalkmålningar. Målningarna fanns ovanför kyrkans inre takvalv. De är svårtydda förutom en som föreställer Norges nationalhelgon med sin yxa och jordklot. I själva kyrkan finns det yngre målningar bl.a. av Johannes Döparen, som anses vara kyrkans skyddshelgon, samt en målning av ett lokalt helgon, Kakukillan förföljd av råttor. I Vreta f.d. klosterkyrka fastnade min blick på triumfkrucifixet från den romanska tiden. Jämfört med Danderyds något samtida triumfkrucifix, har detta krucifix inte fått behålla sin ursprungliga form tack vare den senare tidens förändrade syn på Kristus. Detta krucifix hade mist sin härskarkrona och hela sitt huvud. Efter det att en bit av dess hals hade sågats bort hade huvudet fått en neråtböjd ställning, vilket alltså bättre svarade mot synen på en lidande Kristus.
På kvällen , vid en stor ladugård, träffade jag en yngre man som hette Pär. Han hade hand om 100 kor, som han ensam med teknikens hjälp skötte om. Denna vänliga själ tog mig hem till sina föräldrar som bjöd mig på mat och hjälp att få övernatta i Västerlösas församlingshem.
21.6.03. Arbetsmarknadens centralorganisationers midsommardag ljusnade som grå och regnig. Även den svenska flaggan, som församlingshemmets skötare på morgonen försökte hissa upp, protesterade mot denna egenmäktiga gärning att förflytta gamla kyrkohelgdagar från sina ursprungliga platser. Flaggans lina fastnade mellan trissan och flaggstången så att det åtminstone denna gång inte gick att hissa upp flaggan. Vid avskedet fick jag ett telefonnummer till församlingshemmet i Skänninge.

Den Heliga Ingrid av Skänninge.
Skänninge stad med omnejd var under medeltiden ett märkbart centrum för både den profana och kyrkliga makten i Götaland. Förutom St.Martins, Allhelgonas och Vårfru kyrkor fanns det sedan 1200-talet två dominikanska kloster. Det yngre av dem, St.Ingrids kloster, var Sveriges första kvinnliga dominikanerkloster. Sitt namn hade det fått av sin grundare och den efter sin död som helgon betraktade Ingrid Elovsdotter. Liksom Birgitta, hörde Ingrid till landets aristokrati. Efter det att hon hade blivit änka intresserade hon sig för klosterlivet. Med påven Martinus lV ´s tillstånd grundade hon år 1281 ett nunnekloster, där hon blev första abbedissa. Påven saligförklarade henne år 1507.
Klostrets verksamhet upphörde definitivt 1547 efter det att Gustav Vasa hade gett order om att använda klostrets tegel till andra ändamål. I arkeologiska utgrävningar på klosterruinen har man hittat bl.a. s.k. pilgrimsmärken.
Av St. Ingrid finns det inga av sin samtid gjorda målningar eller skulpturer. Den relief som finns i Vårfru kyrka är gjord efter en freskomålning från 1600-talet. Denna målning finns i San Marcos dominikanska kloster i den italienska staden Florense.
Före ankomsten till Vadstena besökte jag Bjälbo kyrka och klättrade upp till dess breda torn, som redan på 1200-talet hade använts som bostad. Kyrkan hörde till Bjälbosläktens gård. Det var här som Birger Jarl, sin tids mest inflytelserika man föddes, en man som lade grunden till Sveriges väg till en nationalstat. Under hans tid låg landets maktcentrum runt Vättern i Väster- och Östergötland. Som följd av stridigheter mellan kungaätterna gled makten ur deras händer till Svealand. En viktig faktor i denna utveckling utgjorde påvens beslut att grunda Sveriges första biskopssäte i Sigtuna.

I Vadstena
Den 22 juni anlände jag till Vadstena, den sena medeltidens viktigaste kultur- och pilgrimsorten i Sverige.
Mottagandet i Vadstena pilgrimscentrum var hjärtligt. Redan från början kände jag mig som att vara bland vänner. Hans-Erik Lindström pilgrimspastor, Kiddy Nordh ansvarig för Klosterleden samt Kristina Birkesten pilgrimscenterns hjärtliga "hospitalera" bildade tillsammans ett äkta kristet arbetsteam. Som hjälp hade de tre frivilliga medarbetare.
Pilgrimscentrums dagsrutin bestod av klosterliknande tideböner (laudes, nona, vesper och completarium) som hölls runt ett litet altare helgat åt St.Jakob, pilgrimernas skyddshelgon. Även sångsättet liknade enligt min uppfattning gregoriansk kyrkosång. Den andra till dags rutinen hörande verksamheten, som pilgrimspastorn själv skötte om, var en kort pilgrimsvandring i närheten av klostret och Vätterns natursköna stränder.
Under de två dagarna som jag stannade i Vadstena bekantade jag mig med klosterkyrkan. Tyvärr var det nästan omöjligt att få ett ordentligt kort på kyrkobyggnaden som var omringad av träd.
Klosterkyrkan som Birgitta själv hade ritat blev definitivt färdig först 1430, d.v.s. nästan 50 år senare än själva klostret, som visserligen också hade sitt eget kapell. Enligt ett informationsblad sägs klosterkyrkan vara den fjärde i storleksordning bland alla Sveriges kyrkor. Kyrkan har i början haft 50 olika altare.
Klosterkyrkans värdefullaste föremål är, eller åtminstone var för medeltida pilgrimer, ett med rött sammet klätt relikskrin. Det sägs innehålla 25 ben och två skallar. Skallarna anses höra till den Heliga Birgitta och hennes dotter Katarina som var klostrets första abbedissa. I början fanns det i relikskrinet tre skallar varav den tredje ansågs höra till den Heliga Ingrid av Skänninge. En av skallarna stals år 1645 och hamnade så småningom hos Birgittasystrarna i Holland. Vilken av dessa tre skallar som nu finns i Holland är en intressant fråga. Svaret kan troligtvis finnas genom DNA-undersökning, vilket vid det här laget redan torde ha utförts. Även själva relikskrinets historia är intressant. Birgittas kvarlevor flyttades dit förmodligen från en transportkista där de hade legat under färden från Rom till Vadstena. Därifrån flyttades de igen till ett nytt silverskrin. När Gustav Vasa lade beslag på kyrkans egendom konfiskerades skrinet och benen flyttades igen. Även det röda relikskrinet försvann. Det upphittades senare i Polen och returnerades till Vadstena. Nu kunde relikerna igen placeras tillbaka i sitt ursprungliga relikskrin.
Till flera hundratusen torde de pilgrimernas antal ha stigit, som med sina sorger har knäböjt framför detta skrin och eventuellt också rört vid det.
Förutom relikskrinet finns det i kyrkan två träskulpturer av Den Heliga Birgitta. Den äldsta av dem från år 1435 föreställer henne i extas.
Nunnorna som lämnade klostret år 1595 har återvänt, dock inte till det gamla Bjälbopalatset utan till en ny klosterbyggnad på andra sidan av klosterkyrkan, där de även har ett eget kapell. Deras antal är uppskattningsvis ca 10. Såsom under medeltiden, har de också rum för pilgrimer och andra som söker frid inom klostrets murar.


Den Heliga Birgitta
Birgitta Birgersdotter född i Finsta år 1303 är Sveriges och hela Nordens enda person som påven någonsin har godkänt som helgon. Detta erkännande betyder på samma gång, att hennes över 600 revelationer har erkänts som äkta av Gud, Kristus och Jungfru Maria härstammande profetiska uppenbarelser. Dessa uppenbarelser mottog hon i trans. Hennes biktfäder i Sverige och Rom skrev ned dem på latin efter hennes diktamen. Gemensamt för de flesta uppenbarelserna är deras samhällskritiska ton. Kritiken kunde också vara riktad mot höga personer som konungar och t.o.m. mot själva påven. Speciellt starkt reagerade hon mot klostrens moraliska fördärv. Att göra bot på detta blev hennes viktigaste kallelse. Hon skrev ned en ny strängare klosterregel, som hon önskade kunna praktisera i sitt planerade kloster i Vadstena. Uppgiften var inte lätt. Tanken på för både kvinnor och män avsedda kloster mötte motstånd. Det tog nära 20 år innan påven Urbanus V gav sitt godkännande till hennes klosterregel, Birgittaregeln, som den allmänt kallades. Vadstena kloster byggdes på en kungsgård (Blälbopalatset), som Birgitta hade fått som donation av kung Magnus Eriksson. Klostret blev färdigt år 1384.

Birgittas klosterregel vann snabbt genklang även i andra länder. Vid medeltidens slut fanns det i Europa sammanlagt 79 Birgittinerkloster.
Birgitta Birgerdotter dog i Rom den 23 juli 1374. Påven Bonifatius IV kanoniserade henne den 7 oktober 1391 efter en mycket noggrann undersökning.
Som människa avvek Birgitta i många hänseenden från andra kvinnliga helgon. Hon levde inte hela sitt liv, som hennes medsystrar, inom klosters kalla murar, om också hennes levnadssätt speciellt under Romtiden var mycket asketiskt. Hon sov på golvet inlindad i sin kappa. Närmast kroppen hade hon en tagelskjorta och om livet ett rep med knutar. Hennes knän var svullna av ständigt knäböjande. Varje fredag dröp hon till åminnelse av Frälsarens lidande hett vax på sin arm och höll såren öppna under veckans lopp.
Hon levde inte heller i armod, som de flesta av hennes medsystrar gjorde, utan hörde till
Sveriges förmögna nobless. Hon upprätthöll en omfattande välgörenhetsverksamhet både i Sverige och i Rom. Hon var mor till en stor familj och hustru ända till makens död varefter
hon år 1339 flyttade från Alvastra till Rom. Hon var en inflytelserik kvinna med en ovanligt stark vilja. Hon vågade kritisera likväl kungarnas som påvens förehavanden, ofta med skarpa ordalag.
Å andra sidan försökte hon efter bästa förmåga att fungera som medlare bl.a. i krisen mellan den franska och engelska kungen. Även som pilgrim var hon i särklass. Under sitt liv besökte hon alla de viktigaste pilgrimsorterna. Det var därför inget under, att hon i Rom kallades "Pilgrimernas pilgrim".
Dessa ovanstående rader är endast några axplock av ett stort antal, inte så sällan motstridiga Birgittabiografier.
Den sista dagen tog Kristina mig med sin bil till två av Sveriges äldsta kyrkor i Herrestad och Hov.
Förebilden för Herrestads kyrka, liksom även för många andra små kyrkor från medeltiden, har varit Salomons tempel i Jerusalem. Det var rektangulärt, 30 meter långt och ca.10 meter brett. Templet hade tre avdelningar: förgårdarna, det heligaste och det allraheligaste. I en kristen kyrka motsvarades dessa av entrehallen med vapenhuset (förgårdarna), långhuset med bänkarna (det heligaste) samt koret med absiden med altaret (det allraheligaste). Liksom det judiska templet var koret med absid en helig plats avsedd endast för prästerskapet och eventuellt för korpojkar. Mellan koret och långhuset fanns det ett korskrank, som nu är borttaget. Långhuset hade inga bänkar, förutom några få som var ställda mot väggarna. Dessa var avsedda för åldringar. Under hela medeltiden var kyrkospråket latin, som bara en liten del av folket förstod. Fast kyrkofolket varken förstod eller såg vad som försiggick bakom korskranket kunde de av det klingande ljudet från koret veta när det var tid för brödets och vinets förvandling till Kristi lekamen och blod. Då började folket att jubla, klappa sina händer och slå på sina primitiva trummor eller metallföremål. Allt detta hände i halvmörker då kyrkofönstren ännu var små. Rökelselukten förstärkte ytterligare denna hemlighetsfulla stämning.
På hemresan hade jag möjlighet att besöka Hovs kyrka, som för mig var av speciell betydelse. Såsom fallet var med Herrestads kyrka föreställde altarskåpet i Hovs kyrka Jungfru Marias Himmelska kröning. Framför detta altarskåp har mina förfäder på 1700-talet stått och andäktigt mottagit sin nattvard. Liksom de, bär även jag namnet av denna kyrka och socken i de första bokstäverna i mitt efternamn, detta oavsett namnets förfinskning.
Så här slutade mitt besök i Vadstena. På kvällen fick jag av pilgrimspastorn en liten pilgrimsbok, som blev flitigt studerad under resan, samt tre färdbeskrivningar. Dessa papper var desamma som han själv hade använt under sin pilgrimsvandring från Vadstena till Lund.

I Småland
Följande två veckor vandrade jag i Smålands landskap för det mesta längs små byvägar. Naturen här liknar förvånansvärt mycket karelsk natur. Det finns gott om skogar, stora insjöar liksom små träsk. Trakten är glest bebodd och människorna är mycket vänliga. De enda större orterna längs min väg är Gränna, Husqvarna, Växjö samt Älmhult vid gränsen till Skåne. Många av kyrkorna är s.k. vägkyrkor som är öppna under sommarmånaderna även på vardagar. Förutom kaffeservering, ordnades ofta även övernattning genom dem. I Småland upplevde jag också den väsentligaste spirituella upplevelsen under hela vandringen.
Under den första vandringsdagen gick jag från Vadstena till Västra Toddstad. I morgonskymningen passerade jag för mig redan bekanta klosterkyrkan samt det bakom dimslöjan dolda Vadstena slott med sin vattengrav. Som tur var slutade regnet och jag fick tillfälle att njuta i fulla drag av denna natursköna trakt. Det finns naturstigar och i slutet en stigning till Ombergs topp. Från dess torn öppnar sig en mäktig utsikt över ett omfattande skogsparti ända till Vättern. Före övernattningen i Västra Toddstads församlingshem besökte jag Alvastra klosterruiner, där den Heliga Birgitta och många andra pilgrimer under medeltiden hade övernattat.
Alvastra kloster
Alvastra cistercienskloster som grundades år 1143 var tillsammans med Nydalakloster det medeltida Sveriges äldsta munkkloster. Det grundades av franska munkar och lekbröder från Cîteaux. Denna ur benediktinerorden uppkomna reformrörelse började kallas cisterciensisk av Cistercium, som var det latinska namnet av deras hemort. Med åren växte klostrets förmögenhet tack vare testamente och donationer och det blev ett av hela Nordens mäktigaste kloster vars boksamling blev grunden till Sveriges första bibliotek. Alvastra klosters liksom även andra klosters stora förmögenhet väckte avundsjuka hos kungar som själva kämpade med stora ekonomiska svårigheter. Med reformationen som svepskäl konfiskerade kungarna klostrens egendom. I protestantiska länder skedde detta under första hälften av 1500-talet och i de flesta katolska länderna 300 år senare, om än icke i lika radikala former.
I Sverige och även i Danmark revs klosterbyggnaderna ned, vilket inte ingick i Luthers planer. Hade klosterkyrkan fungerat även som en församlingskyrka kunde den klara sig från rivning. Med Alvastra klosterkyrka skedde detta dock inte, och på 1700-talet hade den redan blivit en ruin.
En pilgrim som knackade på Alvastra klosterport kunde räkna med ett vänligt bemötande med kost och logi. Detta förfarande är ännu i kraft dock inom ramen av klostrens förminskade ekonomiska resurser. Detta har sin grund i benediktinernas klosterregel skriven av St.Benedictus av Nursia på 500-talet. I dess 53. kapitel står det:" Envar som söker inträde i kloster skall tas emot som Kristus, ty han själv kommer att säga: Jag var främling och ni tog emot mig. Alla skall visas tillbörlig heder, särskilt trosfränder och pilgrimer."

I Sveriges Jerusalem
Ända från Gränna hade jag lagt märke till små kyrkoliknande bönehus vid vägkanten. De hörde till Pingstvänner, Frikyrkan, Allianskyrkan eller liksom i Kaxholm till Missionskyrkan, i vars lekstuga jag idag hade fått lov att parkera mig. Efter dagens ansträngningar slumrade jag ett tag och vaknade av att ett par blåa ögon tittade på mig. Ögonen hörde till en nästan färdigutbildad teolog. Hon berättade att religiositeten och kyrkotillhörigheten på dessa trakter fortfarande är hög (120 %). Detta beror naturligtvis på det, att flera hör samtidigt till två olika kyrkosamfund. Detta är alltså förklaringen till i folkets mun använda uttrycket "Sveriges Jerusalem", ett uttryck som av mig med tanke på Jerusalems nuläge verkar något haltande.
Min gäst berättade vidare, att kristendomen hade kommit till dessa trakter genom Ansgars och några andra missionärers förmedling på 800-talet. Resultatet av denna mission blev dock mycket anspråkslöst. Det tog ännu ytterligare 200 år innan Sveriges konung Olof Skötkonung lät döpa sig .Han tog emot dopet av en engelsk född biskop vid namn Sigfrid, som räknas som Sveriges mest betydelsefulla apostel . Även om kristendomen befästes i södra Sverige relativt sent, har det här funnits gravar från 300-talet där den avlidne har begravts i väst-östlig riktning liksom de senare byggda kristna kyrkorna.
Församlingarnas gästvänlighet fortsatte även i en liten och naturskön by kallad Ödestugu.
Orten hade varit öde under flera generationer efter det att digerdöden hade hemsökt byn år 1351. När människorna återkom till trakten hade byns hus redan ruttnat, bland dem också kyrkan. Den blev återfunnen av en slump under vegetationen av en jägare som sökte sin försvunna pil. Idag står kyrkan kvar på sin gamla plats, dock fem meter längre än den ursprungliga.

Gud i naturen
Längs små vägar utan vägvisare närmade jag mig den andra klosterruinen i Nydala. Naturen, som Skaparens största manifestation här på jorden, har en benägenhet att göra människans sinne mera emottagligt och känsligt än vad det normalt är. Så hände även mig, en något hårdhudad individ, som inte ens hypnos har bitit på. Jag upplevde plötsligt en stark allt övertäckande känsla av fullständig frid. De för alla pilgrimer välkända problemen med övernattning kändes obetydliga och sinnet fylldes av lätthet. Sinnesro och kärlek är ju känslor som var och en av oss saknar åtminstone i något skede av livet. Sinnesrons stora betydelse kommer också klart och tydligt fram i Jesus ord till sina lärjungar: "Min frid jag till er lämnar, min frid jag till er ger". Som starkast varade denna känsla hos mig bara några dagar, men övertygelsen om att det finns en osynlig hand som kan ingripa om vi ger den en möjlighet, blev bestående. Under min långa vandring testade jag det flera gånger. Man måste bara lära sig att utestänga sina egna tankar och vänta tålmodigt, så kommer lösningen till det aktuella problemet i en eller annan form. Nära Nydala klosterkyrka uppenbarade sig en man bredvid mig som sade sig vara på väg till sin skog för att se hur trädplantorna hade klarat sig. Utan någon inledning sade han:"Ni borde träffa Eva Spångberg". Lika obemärkt som han hade uppenbarat sig försvann han också. Av Tarja och Kent Bengtsson, som bedriver gästgiveriverksamhet i en gammal herrgård bredvid klosterkyrkan, fick jag följande dag höra att Eva Spångberg är en karismatisk person som ofta har framträtt i Sveriges TV.
Vad själva Nydala kloster beträffar finns det inte så mycket kvar av det. Desto bättre är läget med dess två kyrkor, som har blivit renoverade. Den mindre av dem, Bondekyrkan, hade ursprungligen varit ett kvinnokapell. Längre bort på en vacker udde i Rusken-sjön finns det ännu en stenhäll omringad av fem stolliknande stenar, s.k. "munkstolar", ett minne av klostertiden.
Bara några år före klostrets bortförläning fick munkarna uppleva skräckens stunder. Händelseförloppet var följande. Den första februari 1521 anlände unionskungen Kristian II med sina soldater till klostret på tillbakaväg till Danmark efter ”Stockholms blodbad.” De blev vänligt mottagna av abboten och inbjudna på det bästa mat och dryck som klostret hade. Följande morgon under mässan gav kungen order om att fängsla abboten och munkarna. Abboten och flera av munkarna släpades ut på Ruskens is och kastades där bundna i en vak. Uppgifterna om antalet munkar som mördades varierar mellan 6 och 12.

Eva Spångberg och Gamla Hjelmseryd
Eva Spångbergs hem är en liten röd stuga. Den ligger alldeles vid vägen, inte så långt ifrån Gamla Hjelmseryds kyrka. På gården vankar en mängd åsnor och ankor omkring, som är hennes älsklingsdjur. Nära huset finns det en annan byggnad, en möteslokal, som har sittplatser för 100 personer. I byggnaden finns det en mängd vackert målade träskulpturer, Kristus, Maria och San Franciskus, hennes älsklingshelgon. I sex dagar i veckan fylles detta utrymme med besökare. En yngre kvinnoperson, förmodligen hennes medhjälpare, bad mig att vänta. Efter en stund uppenbarar sig en mager äldre kvinna som hälsar mig hjärtligt. Till sitt yrke är hon skulptris. Jag berättade för henne varför jag hade kommit. Hennes kolsvarta ögon betraktade mig intensivt. "Du är på rätt väg", sade hon. Vi diskuterade om den "osynliga handens" ledning i en människas liv samt om pilgrimsvandring. "En pilgrimsvandring bör absolut göras ensam", sade hon. Sedan gick vi in i samlingslokalen. På bakväggen stod det en stor, med granna färger målad Kristusbild med öppna armar. Med av arbetet krökta fingrar lyfte hon upp från bordet en sällsynt formad, ca 50 cm hög bit av en trädstam. När jag beundrade dess på mitten knöliga form vände hon plötsligt på den. Då uppenbarades två med vackra färger målade figurer som var graverade så att den ena var innanför den andra. "Här är Kristus och Maria. Skulpturen föreställer de två portar som människan måste öppna för att komma till himmelriket." Efter broder-syster kramar skildes vi och jag började vandra efter hennes uppmaning mot det nära kyrkan belägna gästhemmet. Sovplatser, i denna från 1700-talet härstammande gamla prästgård med en tilläggsbyggnad, finns för 40 personer. Stället ägs av Hjelmserydsstiftelsen. Dess hjärta är Gamla Hjelmseryds kyrka som är byggd på 1100-talet där de dagliga bönestunderna hålls. Mottagningen var som vanligt vänlig, med kaffe och dopp, och hur kunde det annat vara i "kaffebordens förlovade land". Till sist fick jag nyckeln till kyrkan, som den Heliga Birgitta antas ha besökt på sin pilgrimsvandring till Rom.
Följande natt tillbringade jag i Lamhults kyrka bakom orgeln. På sidan av den fanns det två par väl putsade skor, som nu fick sällskap av mina dammiga vandringsskor.

I den Helige Sigfrids fotspår.
Strax efter Rottne, kanske ca 20 km före Växjö, såg jag vid vägkanten den första skylten av Sigfridsleden, som jag började följa . I början en lättgången och välmarkerad vandringsled blev mot slutet besvärlig. Den långa regnperioden hade gjort plankorna, som gick över fuktiga ställen, hala och stigen hade på många ställen blivit helt täckt av vegetation. Dessutom fastnade leran på åkerrenen i skosulorna, vilket ytterligare försvårade vandringen. Jag undrade om Sveriges apostel och Växjö biskopen skulle ha gått denna led. Förutom i Husaby finns det i många närliggande byar källor som bär hans namn. En av dem ligger bredvid Växjö domkyrka. Själva kyrkan har genomgått många öden och den har inte längre kvar några medeltida helgonbilder, däremot nyare. Dessa föreställer Maria med Jesusbarn i famnen och apostlarna Petrus och Paulus, alla i naturlig storlek och gjorda av Eva Spångberg. Det ovanför altaret hängande triumkrusifixet är däremot tillverkat på 1400-talet. I sin helhet gjorde den rymliga och ljusa kyrkan med sina vackra föremål för mig ett varmt och harmoniskt intryck.
Trots att det snart har gått ett tusen år har inte växjöborna glömt sin apostel, som Uppsalas ärkebiskop saligförklarade år 1342. Hans minnesdag är den 15 februari. I skulpturer och i Växjö domkapitlets sigill kan man identifiera honom, förutom av sin biskopsmössa, också av tre löshuggna huvud som han håller framme på ett fat. Huvudena föreställer tre av Cluny-klostrets munkar, Sigfrids medhjälpare, som dödades i Värend under en missionsresa. Från domkyrkan gick jag till domkapitelbyggnaden för att träffa stiftets pilgrimspräst Elisabeth Hullfors, som själv var just på väg till St Franciskuskyrkan i Assisis. Genom henne fick jag en utomordentlig nattkvarter i St. Sigfrids folkhögskola i Kronoberg.
De sista 100 kilometerna i Småland förflöt under fuktiga omständigheter. Min tunna av ett specialtyg tillverkade regndräkt höll inte mot ihållande störtregn och inte heller ryggsäckens kapell. Som följd av detta gick en stor del av tiden i församlingshemmen åt, till att med olika konster få kläderna torkade. Å andra sidan, som följd av det rikliga regnet, hade svamparna och speciellt kantarellerna, kommit upp på markytan. Med hjälp av lök, grädde och potatis fick jag av dem ett läckert kvällsmål.
Som vanligt gick jag från en kyrka till en annan, eller från en ”Guds legation på jorden” till en annan, såsom Linköpings biskop Martin Lönnebo uttrycker saken. Under vandringen besökte jag bl.a. Vederlövs, Grimslövs och Stenbrohults samt Älmhults kyrkor. Speciellt varm mottagning fick jag hos kyrkoherden Erland Johanssons prästgård i Skattelöv och i dess ungdomsgård vars elektriska centralvärmesystem han vänligen kopplade på.
I Älmhults prästgård, där jag även fick övernatta, lånade kyrkoherden Ingmar Lendals åt mig en tjock lunta ”Våra kyrkor”. Med hjälp av den kompletterade jag min kunskap om svenska medeltida kyrkor.

I Skåne
Under medeltiden hade Skåne, liksom även Halland, Blekinge och Bohuslän, varit en del av Danmark. Som följd av en lyckad krigsoperation erövrade Sverige områden vilka enligt fredsavtalet i Roskilde införlivades med Sverige år 1658.
Strax efter starten från Älmhults prästgård såg det ett tag ut som om hela fortsättningen av vandringen var i farozon. Detta hände nära en gammal herrgård under ett utskjutande tak av en lada, inte så långt ifrån Ikeas stora pilgrimscentrum. Hjärtat började plötsligt att slå mycket oregelbundet, en stark känsla av yrsel och kraftlöshet fyllde hela kroppen. Det ösregnade och det kändes att mellanrummet mellan blixten och dundret inte var ens den erforderliga sekunden. Jag fumlade fram min mobiltelefon från ryggsäcken och lyckades ringa till mina barn i Norrtälje. De gav mig Sveriges nödnummer 112. Då denna situation inte var helt främmande för mig blev jag sittande cirka i en timmas tid. Så småningom började hjärtat lugna sig och yrseln försvinna. Jag började sakta gå mot den närmaste byn som var Loshult. Att återvända till prästgården gav inte ”sisun” efter. I Loshult hittade jag ganska snabbt en kyrkovaktmästare som jag frågade om lov att få övernatta i kyrkan. ”Det går bra” sade denne jovialiske man som hette Nilsson. Hela eftermiddagen och natten fick jag vila mig i ensamhet. Inte ens våta kläder behövde jag torka tack vare väl slutna plastpåsar i ryggsäcken. Men tiden blev inte lång. I kyrkan fanns det gått om uppbyggande litteratur av olika slag. Även för övrigt var denna lilla kyrka, som de flesta svenska kyrkorna nuförtiden, väl utrustad för att möta dagens behov. Det fanns ett litet samlingsrum, en lekvrå för småbarn och en ny toalett med varmt och kallt vatten samt en tjock matta på golvet dit jag ställde mitt liggunderlag.
Under följande tre dagar besökte jag flera från 1100-talet härstammande kyrkor bl.a. i Osby, Hästveda, Stoby, Brönnestad, N-Mellby, Höör, Hallaröd och Norra Rörum. Norra Mellbys kyrka hade förmodligen varit känd bland Jakobspilgrimer. I pelaren bredvid dopfunten fanns det en kalkmålning av en biskop med en jakobsmussla i sin biskopsmössa. Samma mussla fanns också i sockensigillet. Brännestads kyrka har i sin tur varit en Mariakyrka och Norra Rörums kyrka helgad åt Marias mor Anna samt Hallaröds kyrka åt St.Olof.


I Höörs pilgrimscentrum
Må orsaken vara det moderna materialistiska samhällets brist på spiritualitet eller ett tilltagande intresse för medeltiden i allmänhet, faktum är att intresset för den urgamla pilgrimstraditionen har vaknat även hos lutheranerna. En av församlingarna som organiserar pilgrimsvandringar finns i Höör, dit jag anlände den 9 juli. Framför kyrkan stod ett stort tält där det, utöver kaffe och bulle, fanns mycket folk. Då jag åtminstone av det yttre liknade en gammal pilgrim, väckte jag naturligtvis deras intresse. Även gudstjänstens text berörde lämpligtvis pilgrimsfärder och altartavlan avbildade apostel Jakob med sin stav och mussla. Stämningen i kyrkan var gemytlig och prästen berättade ett par vitsar från predikstolen: ”Klassen hade en religionstimme. Lärarinnan hade berättat hur bra man hade det i himmelen. Sedan frågade hon eleverna vem av dem som skulle vilja komma dit. Alla förutom en lyfte upp sin hand. Men Mats, varför vill du inte komma till himmelen? Nog skulle jag vilja men jag tycker inte om gruppresor”. Efter gudstjänsten fick jag en mikrofon i handen med uppmaning att berätta om mina erfarenheter som pilgrim. Uppenbarligen föll redogörelsen i gynnsam jordmån, då jag fick ett erbjudande om nattkvarter hos Maria och John Elanders prästfamilj. Tack vare min värd fick jag senare på kvällen möjlighet att bekanta mig med Hallaröds kyrka, ca 20 km från staden, slutmålet för pilgrimsvandringen som startar från Höörs kyrka.
Hallaröds kyrka samt närbelägna St. Olofs källa hade under medeltiden bildat ett centrum för St.Olof -kulten på dessa trakter. Kyrkans skyddshelgon St Olof, d.v.s. den norska vikingakonungen Olav Haraldsson, uppfattades på medeltiden som kristendomens förkämpe i Norden. I Skåne förknippas hans namn speciellt med slaget i Helgesås där hans trupper, förenade med svearnas konung Arnud Jakobs trupper, led ett nederlag mot Danmarks konung Knut den Stores här. Även i sitt eget land mötte han motstånd och blev till sist tvungen att fly till sin svåger Jarislav i Ryssland. Med hjälp av honom och de kungatrogna norrmännen samt till honom anslutna svenska trupper försökte han kuva sina upproriska landsmän. Detta misslyckades och han själv stupade i slaget vid Stiklestad år 1030. Hans son Magnus lät laga ett vackert silverskrin åt sin fars kvarlevor. Snart började spridas rykten om under som hade skett vid hans grav. Detta ledde till att allt större skaror av pilgrimer började vandra mot Nidaros. Efter hans helgonförklaring byggdes en stor katedral till hans ära. Även i andra länder började man helga kyrkor åt honom, trots att han aldrig fick en officiell helgonstatus av påven. Samma gäller även andra krigarkonungar som t.ex. frankernas konung Karl den Store och Danmarks Knut den Helige. Detta hindrade dock inte att han med tiden blev Nordens populäraste helgon.
I altarskåpet i Hallaröds kyrka finns det en relief i ek av honom. Liksom förr i tiden är Hallaröds kyrkodörrar öppna i årets alla dagar för pilgrimer och andra kyrkobesökare.

Bosjökloster
I Höör tog jag avsked av det redan slitna kartbladet som jag hade fått från Vadstena. Jag ville nämligen bekanta mig med Bosjös f.d. benediktinska nunnekloster, som den tiden var belägen på en holme mellan Östra och Västra Ringsjöarna. Att vandra längs väg nr 23 kunde sålunda inte mera undvikas.
Byggandet av Bosjökloster hade kommit i gång redan på 1080-talet men dess speciella privilegier bekräftades först etthundra år senare av påven Lucius III. Klostrets nunnor hade varit döttrar från adliga eller annars förmögna familjer. Ur dokumenten framgår vidare att klostret hade, speciellt under medeltidens sista århundraden, varit ett betydande pilgrimsmål. I flera brev undertecknade inte bara av påvarna utan också av ärkebiskopar och biskopar lovades, att den som visade välgörenhet mot nunnorna skulle få syndernas förlåtelse. År 1363 slogs det fast, att alla som kom till klostret och visade uppriktig ånger över sina synder fick 40 dagars avlat. I ett påvebrev av år 1410 hade avlatsmängden höjts till 100 dagar. Detta ökade ytterligare pilgrimernas antal, som samlade avlat med hopp om att med dem kunna göra vistelsen i skärselden något kortare.
Klostrets skyddspatron har varit St. Nikolaus, vars relief man ännu kan finna ovanför ett portvalv. Klostrets verksamhet slutade formellt 1536 då danskarna antog Luthers lära. De hårda metoder som Gustav Vasa använde i Sverige mot klostren praktiserades inte i samma skala i Danmark. I Bosjökloster fick nunnorna stanna kvar och ägna sig åt sina andliga övningar som förr, med den skillnaden att nya nunnor inte fick intas i klostret.
Det som idag finns kvar av klostret är dess kyrka, med undantag av tornet som har byggts senare, och klosterfundamentet på vilket det nuvarande slottet till stora delar vilar. Även källarvalven från klostertiden står delvis orörda. År 1962 öppnade slottets ägarinna Anna Bonde det gamla klosterområdet för allmänheten..
Från Bosjökloster fortsatte jag via Hammarlunds, Hällestads och Dalbys kyrkor till Rögles dominikanska nunnekonvent. Kalkmålningarna i Hällestads kyrka är värda att se.I denna ”Fattiges bibel” (Biblia pauperum) äskådliggörs Jesus sista dagar på jorden. I den första målningen rider han på en stor häst till Jerusalem, där kung Herodes väntar på honom vid stadsporten. I den sista målningen tvättar Pontius Pilatus sina händer i ett stort fat. Heligkorskyrkan i Dalby är i sin tur värd att se redan därför att den säges vara hela Nordens äldsta stenkyrka grundad år 1060. Under medeltiden var kyrkan helgad åt det Heliga Korset d.v.s. åt en träbit av Kristikorset, liksom Hattula kyrka i Finland. Kyrkans broschyr berättar dock ingenting om detta. Den nuvarande altaruppsatsen är från 1758. Alldeles självklart är dock att denna kyrka, liksom alla andra Heligkorskyrkor runt Europa, har varit ett betydande pilgrimsmål under medeltiden.

I Rögle kloster
Följande eftermiddag och natt tillbringade jag i ett litet dominikanskt nunnekonvent i Röglebäck, i ett av de fåtaliga aktiva katolska klostren i Norden.
Rögle kloster som grundades 1958 är öppet för alla som söker tystnad och vila, oberoende av vederbörandets religiösa förankring. Den för klostren karakteristiska gästfriheten gäller även här. Varje klostergäst får själv bestämma med vilken summa hon/han är villig att bidra till klostrets kostnader. Efter klostrets egna kalkyler är självkostnadspriset för helpension ca 30 euros om dagen. Klostrets gästavdelning består av 17 st. enkelrum. Alla gäster är välkomna att ta del i tidebönerna vilka hålls i klosterkapellet. Det enda undantaget utgörs av nattvarden, vilken förutsätter medlemskap i den Katolska kyrkan. Den första tidebönen som börjar kl.06.15 är Rosenkrans (Rosarium) vilket fortsätter sedan med tyst Meditation (Contemplatio) ända till Morgongudstjänsten (Laudes) som börjar 07.45.Kl.12.10 hålls Middagens bönestund (Sext) och kl. 17.00 Vesper (Vesper=afton) vilket fortsätter fram till kvällsmässan med Nattvard (Comunion). Den sista tidebönen kl 20.10 som avslutar dagen heter Completorium. Därefter börjar systrarna med tystnad som slutar först nästa morgon. Klostergästerna har också möjlighet till enskilt samtal med systrarna, varav några av dem talade franska sinsemellan. Detta är inte så konstigt om man betänker att klostrets första nunnor var från Frankrike. Karakteristiskt för dominikansk andlighet är att sträcka sig utåt för att förmedla det kompletativa livets frukter vidare. I en liten broschyr står det vidare, att en av klostrets viktigaste uppgifter är att skapa sådana omständigheter där människan kan dra sig tillbaka från världens buller och få en möjlighet att finna det budskap som Guden talar i tystnaden. ”Människan skall inte bara göra saker, han måste också låta sakerna ske” (göra och låta ske med kursivt):”Genom att vara stilla och öppna sig för det väsentligaste får hon äntligen vara vad hon ytterst är: en helgedom där Guden kan bo.” Uppkomsten av sk. reträtt är kanske den moderna människans försök att uppnå samma mål.
På kvällen diskuterade jag temat ” göra och låta ske” med en belgare, en av oss fem klostergäster. Han hade personliga erfarenheter, men tillade att han också ofta lyckades ”torpedera” den intuitiva upplevelsen med sina egna tankar. Ett effektivt hjälpmedel att sopa bort egna tankar är sk. mantra, som jag själv har lärt mig att använda i TM (Transcendental meditation).


I Lund
Tornet av Lunds katedral syntes på långt håll, vilket inte är konstigt om man betänker att den på sin tid varit hela Nordens största kyrkobyggnad . Att kyrkan redan från början skulle bli den ”största och vackraste” har att göra med den danska kungen Erik Ejegods lyckade besök hos påven i samband med hans pilgrimsresa till Jerusalem år 1103. Då fick han nämligen lov av påven att grunda ett självständigt ärkebiskopsstift som skulle omfatta hela Norden, Island och Grönland medräknade.
Katedralen som blev färdig 1145 helgades åt Maria och St.Laurentius. Även den danske kungen Knut den Helige, som skapade de ekonomiska förutsättningarna till katedralbygget, nämns som kyrkans skyddspatron.
Jag började vandra längs mittgången mot högaltaret och kordelen, som låg på en högre nivå. Mitt i gången på en pelare står det en staty av brons från 1300-talet. Den föreställer St.Laurentius. I sin vänstra hand håller han ett halster, som är hans ikonmärke. Den i Spanien på 200-talet födde Laurentius är en av världens populäraste helgon. Han verkade som diakonernas förman i Rom med uppgift att sköta om stadens fattiga och tiggare. På samma gång var han en av församlingens ledare och en av påven Sixtus III´s närmaste medhjälpare. Vid förföljelser av kristna lät kejsaren Valerianus döda påven och en del av diakonerna. Laurentius fick order om att lämna kyrkans obefintliga egendom till kejsaren. Efter tre dagar kom Laurentius till kejsarpalatset med en stor skara fattiga och tiggare som han hade samlat från Rom och dess omnejd. ”Här är kyrkans skatt” sade han och visade en stor skara hungriga och illaluktande människor. Kejsaren ansåg Laurentius agerande som ett dåligt skämt och befallde att diakonen skulle torteras till döds. Efter en lång tortyr lades han på ett glödande järnhalster. Den Katolska kyrkan firar hans minnesdag den 10 augusti, d.v.s. på Lars namnsdag. Han är speciellt brandmännens, diakonernas och biodlarnas skyddshelgon..
Det nästa föremålet som härstammar från medeltiden är kyrkans altarskåp. Dess mittersta del framställer Maria som himmelsk drottning omgiven av 40 helgon. På den sydliga väggen finns det en relief som i sin tur framställer alla kyrkans skyddspatroner St.Laurentius, Jungfru Maria och Knut den Helige. Åt enskilda helgon ägnade sidoaltare har det i kyrkan funnits tiotals, varav åtta har använts för Mariadyrkan. Till sist gick jag ned till kryptan, i katedralens äldsta del, som ligger under absiden. Stämningen i kryptan är imponerande. I snart 900 år har dess pelare uppburit 41 korsvalv. Fast det är fråga om en gravkammare, finns där endast två gravmonument. Den viktigaste sarkofagen hör till den sista katolska ärkebiskopen Birger Gunnarsen. Helgonbilder eller relikskrin finns inte längre där. De som blev kvar efter reformationen har flyttats till det närliggande kyrkomuseet. Jag hade förväntat mig att hitta Knut den Heliges grav i kryptan. Denne, hela Danmarks skyddspatron, är dock begraven i Odense, i den stad där storbönderna mördade honom. Detta hände på högaltaret i St. Albanskyrkan den 10 juli 1086. Han begravdes i kryptan i St. Knutskyrkan och helgonförklarades 1101. I Lund har det under medeltiden funnits 27 kyrkor, vilket säges vara ett nordiskt rekord. Åtta av dem var förenade med kloster. Efter reformationen började man riva ned dem, däribland en St Jakobs kyrka. Idag finns det endast två av dessa kyrkor kvar, domkyrkan och klosterkyrkan, dit jag styrde mina steg. Kyrkan har varit en benediktinernas klosterkyrka, som har använts även som en församlingskyrka vilket har räddat den från rivning . Kyrkan är en vacker gotisk kyrka från 1300-talet, som har renoverats helt till sin ursprungliga form. Några inventarier från medeltiden finns dock inte mera kvar, utan allt som finns där är senare donerat.
Då solen ännu stod rätt så högt på himlavalvet fortsatte jag samma dag till Nevingen och övernattade i dess kyrkliga bekvämlighetsinrättning.
Den sista vandringsdagen på svensk mark blev lång och ansträngande trots att terrängen i Syd-Skåne är ganska jämn. För att undvika huvudvägen gick jag som vanligt längs byvägar. I Svedala stannade jag för att fotografera ett trafikmärke ”Varning för ankfamiljer”, som ett exempel på människans rätta förhållande till kreatur. Snart uppenbarade sig villaägaren i sin port för att berätta om att det på andra sidan av gatan fanns en ankdamm vars invånare då och då gör sina irrfärder över gatan. När jag berättade vart jag var på väg ritade han på min karta en rutt vilken gick via V-Ingelstad, Mellan- och Öst-Grevien, Villen och Hammarlövs kyrkor, varav i en han och hans fru hade gift sig. Den andra möjligheten skulle ha varit att gå ned till kusten vid Fredrikshög och följa den sista biten den gamla handelsvägen Malmö-Trelleborg – Ystad. Snart uppenbarade sig även hustrun i porten med en påse körsbär och smörgåsar.
På vägen till Trelleborg passerade jag några vikingagravar, som sägs vara sammanlagt sex till antalet. Lite före Trelleborg förenade jag mig med 103:an och det tog inte lång tid innan jag såg Ankis gestalt i horisonten.
Under 37 dagars vandring i Sverige träffade jag ingen med ryggsäck på axlarna. Mina människokontakter begränsades till största delen till församlingpersonal, som är värda ett stort tack.
Under tre följande dagar fick jag njuta av mina vänner Anki och Leif Lindells vackra lägenhet och dess komfort. Under denna tid besökte jag Trelleborgs Lasarett för hjärtundersökning. Tack vare det förenade Europa och blankett E-111 begränsades kostnaderna på denna dyra undersökning till en poliklinikavgift.
Ett besök i St.Nikolaus kyrka och pastorsexpedition, där jag fick ett stämpel på mitt pilgrimspass, avslutade vandringens officiella del.
Trelleborgs förnämsta sevärdhet är dess vikingaborg Trelleborgen, enligt broschyren den enda som hittills har upptäckts i Sverige. I Danmark har det hittats fyra. Alla dessa borgar är byggda på 980-talet och är belägna nära vatten samt är cirkelformiga (ca 145 m i diameter). Tredubbla pallisadväggar gjorda av ekstockar formar en tre meter bred plan som fortsätter runt hela fästningen, bildande en enhetlig försvarslinje. Som skydd mot fiendens pilar fanns det fasta bröstvärn av trä. Dessutom var borgen omsluten av en vallgrav. Borgen hade haft fyra portar, en för varje huvudväderstreck. Borgen hittades år 1988 och rekonstrueringen började sex år senare. Trots att endast en fjärde del blev byggd, kan man få en bra bild hur en vikingaborg har sett ut. Borgen, som antas ha byggts av den danske konungen Harald Blåtand har nu, efter att ha sovit sin Törnrosasömn över tusen år, åter vaknat till liv. Det är även möjligt, att vikingarna som år 1013 erövrade England var hemmahörande i Trelleborgen.